Livspussel
Hushållsarbete, heltidsarbete, småbarn, skolbarn och tonåringar. Dessa ska skjutsas till fritidsaktiviteter flera gånger i veckan. Hämtas från dem också. Däremellan ska det tränas knattelag, säljas lotter och åkas på match.
på kvällarna är det möte i klubben där föräldern naturligtvis har tagit på sig att vara kassör. Och i skolan är det till att vara klassförälder och den som först anmäler sig frivilligt till att arrangera någon klämkäck barn/föräldra-aktivitet.
På lördagarna ska man umgås med grannarna och så ska det besökas föräldrar/släkten under helgen. Sportlovet och påskfirandet ska planeras. De goda vännerna från södra Sverige kommer på besök. Och är det inte så att köket behöver renoveras? Gästrummet måste tapetseras om. En altan på södersidan av huset, kanske? Och din egen träning? Klart du måste få in 3 pass i veckan på gymet eller simma flera mil i simbassängen.
LÄGG AV!
Jag ger mig fan på att ingen har krävt av dig att ställa upp på allt detta. Så ge bara fan i att sno som en skit i en pisspotta! Om du ska göra det du gör - gör det med glädje! Om inte - ge blanka fan i det!
Jag har också hört de klaga över att "någon måste ju ställa upp". Men skärpning, du välutbildade yrkesmänniska!
Världen står inte och faller med just DIG!
Gör en lista över de aktiviteter du verkligen tycker om! Gör sedan en lista över dem som känns som en belastning. Ta bort de belastande punkterna en efter en. Den tid du frigör kan du använda till att avnjuta goda måltider, älska med din man/fru eller varför inte.... sitt i soffan med ditt/dina barn och prata. De måste inte tränas eller aktiveras varje dag i veckan. Ibland behöver de bara vara nära dig och bli kliade på ryggen.
Huvudet rätt på spiken, som alltid. Men om man ändå envisas med att "måsta" en hel massa för andra då... hmmm, jag menar, om inte jag så ... ;-) Jag märker ju stor skillnad att komma från sambo o barn till särboskap o nästintill särbodotter också, vissa saker är ju kvar och nu är det banne mig ingen idé att fara omkring o gnälla som en martyr längre, när ingen annan är i närheten varför gnälla? Och samtidigt har jag kvickt sorterat bort det mesta av sakerna jag trodde jag var tvungen att göra också, räcker helt med vardagseländet, varför ska jag dra på mig mer liksom.. Får se hur jag kommer att bli nästa gång jag blir sambo, förhoppningsvis m samma kille då, men oavsett..Ska mitt gnäll börja om igen eller har jag lärt mig läxan, såhär i 40-års åldern?
Rent arbetsmässigt ska det bli oerhört spännande att komma tillbaka o se hur de gamla gnällspikarna har det, har de fortsatt o gnälla o lida i alla dessa år eller har de tagit sig nånannanstans kanhända? Tror nog att de flesta går kvar o ältar på dock...
