Kvinnor pratar
Det finns många kvinnor som är inne på minst andra varvet efter ett långt förhållande, ofta med ett antal barn som ett av resultaten.
Och kvinnor pratar.
De pratar relationer, män, sex och tillhörande problem tills de storknar.
Det jag inte kan sluta förvånas över är mängden kvinnor, alla mycket olika, som har samma jävla "story".
En mångårig relation, barn och slentrian.
Villa eller radhus, charterresor och parmiddagar.
De har mått dåligt och deras karl var hämmad. Antingen känslomässigt, ansvarsmässigt eller humormässigt. Någon hämning finns i alla fall med i bilden.
Eller så har kvinnan inte kunnat vara sig själv och hon har fått bära hela ansvaret för familjens väl och ve på sina späda axlar.
Sedan, plötsligt en dag har de insett att de vill ha livet på ett annorlunda sätt.
Mer frihet, mer glädje och mer sinnesfrid. De separerar och mår genast mycket bättre.
Därefter följer fysisk träning, tarotkort, healing, besök hos medier, personlig utveckling, öka-ditt-självförtroende-böcker och ibland lite spåkärringar.
Jag säger inte att det är något fel med detta. Jag säger inte heller att de får skylla sig själva. Jag säger inte heller att man kan lasta männen för att de mått dåligt.
Jag är bara förvånad över mängden kvinnor som har samma innehåll i ryggsäcken.
Hehe! Lite intressant reflektion måste jag säga, undrar om allt går "fel" från början kanske? Man kliver, nästan per automatik in i de där gammeldagsa rollerna, jag pysslar, bakar, hänger mig åt vansinniga projekt i köket vad gäller maten och jo men visst, städningen går som en dans, jag tvättar sååååå gärna och självklart vill gubbarna vara ute o "lek" m polarna...eller bara hänga i garaget med desamma :-)
Allt är ok från början, jag spelar med i spelet och är snart den "perfekta" hemmafrun, och sen när verkligheten kommer farandes, ja, då vill jag helt plötsligt att allt ska vara tvärsom! Att gubben var charmigt tyst från början är bara frustrerande och betyder ju BARA totalt ointresse, osv..
(ivf är det min egna förklaring, har bytt gubbs några gånger själv, ofta samma problematik och vid det här laget inser jag ivf att mina problem ofta ligger i att jag faktiskt inte är ärlig om vem jag är, vad jag vill och vaf jag behöver för att må bra.. tror fan att det blir knepigt om man helt plötsligt flera år in i en relation börjar "kräva" sånt man aldrig ens pratat om tidigare... de är snälla, många ;-) men ingen kan läsa tankar...kommunikation är ett hett tips, eller vad tänker du?)
Jag är ett undantag!!! (det finns säkert flera..) Men visst ligger det mycket i dina funderingar och jag tror att mycket är som inlägget fr litentanta. Nu var jag nästan i riskzon för isberget (tyckte en del i min närmsta omgivning) när jag träffade MANNEN och innan dess så levde jag ett annat liv som också innehöll män. Tror inte att jag bara har haft tur som "hittat detta underverk" till man, tror hellre att de kvinnor som har haft samma tur inte skriker ut det. Det blir så självklart med respekt och jämlikheten..
Jag tror också att det är viktigt att kvinnan hittar tillbaka till sej själv och vad hon vill innan hon kan vara en del i en ny relation. Att inte ha så himla bråttomt....
Inte är livet lätt alla gånger, fast å andra sidan skulle det kanske bli himla tråkigt ifall att det var lätt...
