Urladdning
Har ni någonsin känt lugnet efter en rejäl urladdning?
Man känner nåt som tynger en. Långsamt smyger det sig på, nästan så man inte märker det.
Det är svårt att säga när det började, plötsligt finns det bara där.
Man får svårt att andas....huvudvärk .....illamående......rädsla.
Sen kommer den...den oundvikliga urladdning. Det blixtrar och dundrar...och helvetet bryter lös!
Ibland svartnar det till och med för ögonen.
Jag pratar om ett rejält bråk som jag var inblandad i idag...Nåja, det löstes till slut.
Det kändes minst lika bra som åskan och regnet som kom över vår lilla byhåla ikväll.
Nu kan man andas igen =)
Man känner nåt som tynger en. Långsamt smyger det sig på, nästan så man inte märker det.
Det är svårt att säga när det började, plötsligt finns det bara där.
Man får svårt att andas....huvudvärk .....illamående......rädsla.
Sen kommer den...den oundvikliga urladdning. Det blixtrar och dundrar...och helvetet bryter lös!
Ibland svartnar det till och med för ögonen.
Jag pratar om ett rejält bråk som jag var inblandad i idag...Nåja, det löstes till slut.
Det kändes minst lika bra som åskan och regnet som kom över vår lilla byhåla ikväll.
Nu kan man andas igen =)
Kommentarer
Postat av: litentanta
Jag älskar storbråk, eller missförstå mig rätt, jag älskar känslan efteråt, som efter ett åskväder ungefär ja!
(men återigen, har dock blivit så mesig med tiden att numer vet jag inte... rätt vad det är fastnar jag i nåt analyserande av situationen, ältande av vad jag "kan" ha sagt fel..)
Men det är bra att rensa luften, det minns jag ivf!
Postat av: litentanta
Kan inte du lägga dig till med Bloglovin? Så himla bra då man ju får meddelande när du uppdaterat, jag gillar ju nämligen att läsa din blogg ;-)
Aha, vi är olycksystrar alltså, in i väggen ska man för att äntligen lyssna o förstå, ingen ska behöva gå den vägen utan jag missionerar runtomkring mig om att lyssna på kroppen o allt det där, som man ju inte gjorde själv alltså...
Trackback
