huvudbrydd

Det är många, kanske till och med för många, som gnäller över sin fru/man, sambo eller särbo. De spottar ur sig sura uppstötningar, är elaka, klagar och kommer med svidande kritik. Allra värst är när man stöter på människor som hängt ihop i decennier och som inte längre vill varandra väl.
Där både kärleken och toleransen är DÖDA!

De hackar på varandra, de generar varandra i andras åsyn, de är bittra, snackar bakom ryggen och skyller sitt elände på sin partner.

GÖR NÅGOT!

Separera eller red ut ert förhållande. Gå inte där och få sur mage, migrän, olycka och depressioner för att din partner inte lever upp till dina förväntningar. Du gör dig själv sjuk till slut!

Det finns ingen lag som säger att man måste hänga ihop till varje pris. Eller är många rädda för att vara ensamma? Men flytta då ihop med en vän/väninna, syssling, kusin eller arbetskamrat.
 Det finns väl heller ingen lag som dikterar hur våra förhållanden ska se ut? Ändå strävar många efter "i nöd och lust tills döden skiljer oss åt." Eller håller ihop för barnens skull. 

Obetänksamt och patetiskt i många fall med tanke på vilka dåliga förebilder ett par grälande, kärlekslösa och missmodiga föräldrar är.

Om vi inte vore så fast i roller och gamla traditioner skulle det nog vara lättare att ha relationer som bidrar till vår lycka. Utrota idéer som "vad skulle andra säga om vi gick skilda vägar", "jag kanske inte får tag på någon bättre", mina morföräldrar klarade av 62 år ihop"...

Och för att avsluta det hela positvt: Oavsett ålder och familjesituation är jag säker på att alla strävar efter lycka. Och den måste man tillreda själv. Sparka ut en partner som bara för elände med sig. Eller få ordning på dej själv om du för elände med dig.
Om du måste bo med någon - bo med nån du gillar (oavsett kön eller ålder)!  
Om du måste prata med någon - prata med någon du gillar!

Det är inte säkert att det är samma person!