huvudbrydd

Parapsykologi är ett fascinerande ämne. Det omfattar allt från tankeöverföring till spöken och utomkroppsliga upplevelser. Den institutionella forskningen har, mig veterligen, ännu inga konkreta bevis för att det finns något sådant som ESP-fenomen (extrasensory perception). Likafullt verkar det finnas många människor som då och då stöter på "döda" släktingar precis som det finns sådana som bemästrar "trådlös kommunikation" mellan sig själva och andra.

Men det är klart, ska man forska med nuvarande vetenskapliga metoder, så lär det dröja ett tag innan det finns bevis för att ESP existerar. Det är svårt att bevisa att något immateriellt existerar, det "finns" ju inte i vanlig fysisk bemärkelse. Eller finns det någon som har tagit på ett spöke?

De som går ut och berättar om "övernaturliga" upplevelser riskerar att mötas av höjda ögonbryn i bästa fall. I värsta fall får det tillbringa en tid ikädda skjortor med mycket, mycket långa ärmar.

Själv har jag varit med om något som skulle kunna betraktas som väldigt "spooky", men konstigt nog var det inte otäckt det minsta.
Det här hände mig några timmar efter en släkting avlidit. Jag befann mig hemma i mitt kök, och hade någon timme innan fått besked att släktingen dött. Helt plötsligt känner jag min släktings närvaro i samma rum och jag börjar ett samtal med honom. Jag hör inte hans röst, men det han säger kommer till mig i form av mycket tydliga tankar inne i huvudet på mig. Han är jätteglad att äntligen slippa den förnedrande sjukdomen som slutligen tog hans liv.

"Spöken" ingår inte i min normala umgängeskrets och jag brukar inte bry mig särskilt, men den här händelsen har inte gått mig förbi. Det var spännande! Vad forskarna kommer fram till bryr jag mig inte särskilt mycket om. Många jag pratat med tror inte på spöken... men, de är ändå lite rädda för dem. Hur ska man tolka det?

En sak är då säker...Jag tror på ett liv efter döden.

Verkar vara sol i hela Sverige, härligt !!
Under min dagliga promenad idag så hoppade tankarna runt i huvet som vanligt, dagens tankar innefattade bla
-Tid
-Själen
-Positivitet (som vanligt)

Tänk vad en promenad kan göra underverk för själen, osorterade tankar,rensas. Själen fylls av nån sorts blandning av frid och ro och ett frö är sått till att vilja MER.
Tänker när jag förr va som en igel och tömmde mig hela tiden på energi och livskraft utan att nånsin stanna upp och fylla på,så naivt.
Nej, goda vänner idag är man en människa som väger det mesta på våg ;)
Så jag hoppas fler än jag haft möjlighet att få vara ute idag och fylla på lite i förråden ?!

Och ibland känner jag hur jag blir alldeles varm över folks livsöden, hur de kämpar och försöker göra något bra av sin tillvaro. Jag kan till och med få tårar i ögonen när de berättar något som jag blir rörd över....

Men detta gäller människor som jag inte har nära inpå mig, för de jag vill ha nära inpå mig vill jag ska uppfylla vissa kriterier. Därför tänkte jag att det kan vara terapeutiskt nyttigt för mig att skriva ner just de egenskaper som jag blir sådär extra glad över att hitta hos en annan person. Troligen är detta närbesläktat med hur jag själv vill bli behandlad...

-Jag bara älskar när människor pratar direkt från hjärtat, utan att filtrera.

-Tokiga typer som kan flippa ut totalt tilltalar mig.

-Snabba ryck, associationer, utsvävningar i resonemanget och ett levande intellekt är rent av erotiskt.... (hmm, nåja)

-Självdistans och självironi är så närbesläktat med humor och ger många skratt!

-Inga tabun när det gäller samtalsämnen.

-Fullständig öppenhet och total avsaknad av spel. Wow! vad enkelt!

-Prestigelöshet är befriande!

-Spontanitet på gränsen till vildhet är lockande.

Och motsatt: Förutsägbarhet, allvar, trygghet, följa mönstret och anpassa dig. Sånt får mig att somna...

Att slåss mot dåliga odds och inte ge upp för med sig att jag sympatiserar och beundrar personen.

En läcker självkänsla och beslutsamhet får mig att bli glad å den personens vägnar.

Och en person som gråter när det är vackert, till musik, känslosamma stunder.... det gillar jag. Garden är nere och det finns ingen mur. Men en person som gråter för att det regnar ute.... då går jag!

Jag tror att ALLA människor har något av ovanstående i sig. Det gillar jag. Jag älskar om det finns EN person som har ALLT ovanstående i sig. Det blir en vän för livet!

Det finns ett otal glansiga, flotta magasin . I dessa blomstrar präktigheten. Där finns en uppsjö av ljuvliga bilder på föräldraskapets himmelska, fluffiga små lyckomoln.

En leende, diskret sminkad moder i västrukna, vackra kläder. Hon sitter i en vit soffa i sitt ombonade och välstädade hem. I famnen håller hon en nybadad, rosig liten bebis som ser nöjd och glad ut. Det strålar om dem. Lyckan är fullständig! Allt är perfekt och harmoniskt!

Och hemma sitter ni, de vanliga föräldrarna med svarta ringar runt ögonen. Klockan är 15.00 och ni har ännu inte klätt på er. Disken står i högar, sängen är obäddad och det ligger nappar, bebiskläder och prylar över hela bostaden. Modern har såriga bröstvårtor, ungen skiter utanför blöjan, det krampar i livmodern varje gång du ammar och ni har inte fått en god natts sömn sedan barnet föddes. Ungen har skorv, torsk, kolik och skriker nätterna igenom. Ni går hela tiden omkring med en spyrand på ryggen efter att ha rapat er bebis. Ni sitter på toa med bebisen i famnen. Och ni undrar vad fan ni gett er in på! Dina bröst läcker och du går omkring med mjölkfläckar på kläderna och det är evigheter sedan du kände dig fräsch.

Så här kan det vara! Glöm den bilden som magasinen presenterar över föräldraskapet!

Välkommen till verkligheten! Den som bjuder på hudsprickor, hemorrojder och ett obefintligt sexliv för en tid. Det är jobbigt att bli förälder, men också förbaskat häftigt! Att få barn är STORT, men det har inte mycket att göra med prydliga hem, välstrukna rena kläder eller en tillvaro i himmelsk harmoni. Så sträva inte ens efter det! Men att få barn är värt besväret!

Tro mig! Jag har fått en hel hög!

Någon mer som lagt märke till hur mångas sätt att prata blivit luddigare och luddigare? Jag tänker särskilt på uttycket "jag känner". Detta sätt att prata är vida spritt från politiker till bloggare och skollärare. Är det ingen som tycker längre?

Så här kan det låta:
A: "Jag känner att du har något emot mig."
B: "Men det har jag inte alls. Vad får dig att säga så?"
A: "Vet inte, men jag känner att du inte gillar mig. Jag kan ju inte hjälpa hur jag känner det..."

(enligt planen ska nu B känna lite skuld så att A kan tillskansa sig ett par fördelar och få ett litet övertag)

Vad svarar man på sådant? Jag undrar hur det känns, var i kroppen? Känns det varmt eller kallt? I fötterna eller? Om det nu är så att det känns??? Rätt ordval är snarare "Jag inbillar mig att du har något emot mig." För det är ju faktiskt inbillning det handlar om. Man kan ju inte känna att någon annan tycker något. Man kan tro, ana, inbilla sig, befara osv, men inte känna att.

Dessutom: Du kan visst hjälpa hur du känner det. Men jag kan inte hjälpa hur du känner det. 

Då tänker jag, för fan, människa, skärp dig. Du lever! Du har tak över huvudet och kan stoppa mat i magen. Är du frisk så kan du vara precis hur lycklig som helst. Och det är bara du själv som kan dra ner dig ordentligt i smeten. SÅ SLUTA GÖRA DET! Det är med livet som med blommor kontra ogräs - det du vattnar, det växer. Så vattna inte ogräset (de negativa tankarna) om du vill ha ett gott liv.

Se ditt liv som en tavla där du själv bestämmer vad du ska måla och i vilka färger. Och låt för fasiken inte någon annan stolle komma ditt och kludda utan din tillåtelse!

Och visst ska man väl gradera eländet. Det finns de som verkligen drabbats av olycka och med rätta kan vara lite hängiga, men jag får rysningar av mängden människor som hänger läpp över minsta lilla grej.

Ja... kanske får jag lite skit för det här, men det är OK. Det är helt och hållet mig själv jag har att skylla för att jag kroniskt är på gott humör.

"Onormal" är FEL ORD!  Det finns inte en jävel som har rätt att avgöra om en annan person är "onormal" eller inte.
Följer inte normen.... Bah!
Normen lär vara en måttstock som vettlöst inskränkta förståsigpåare har skapat för att fösa in människor i en liten låda. En låda där allt är förutsägbart och icke gränsöverskridande.

Byt ut ordet ONORMAL till OVANLIG! För OVANLIG är de allra flesta, en del mer, en del mindre. Låt människor vara som de är!

Ta en funderare, hur mycket är du påverkad av vad andra betraktar som norm? Det kan vara en hel del...

Jag satte mig ner med penna och papper och skrev ner alla livsprinciper och regler som jag ansåg mig leva efter.
Mitt skrivande pågick några veckor. Sida efter sida blev fullklottrad med principer som
"man får inte vara elak",
"man får inte såra någon", 
"man ska göra sin plikt",
"man ska skicka julkort",
"man ska städa varje vecka",
"man ska vara snäll mot gamla",
"man ska inte lägga sig i"
etc. etc.

Jag tittade på alla dessa och gjorde en bedömning av dem: Är de MINA? Oftast var de inte det. De kom från föräldrar, vänner, arbetskamrater  mm.
Det slutade med att jag strök varenda jäkla princip. Och sedan skulle jag skapa mina egna... Det gick mindre bra. Det blev väldigt få principer. Det blev faktiskt bara en enda princip, men jag tycker om den och jag vårdar den ömt. Den lyder VAR SANN MOT DIG SJÄLV!
Och den principen kan många gånger vara smärtsam, men den bär mig genom livet och den ger mig styrka!

Amen!

Om någon irriterar sig på dig så har personen 2 val:

1. Ta upp det med dig och kanske finns det något du kan ändra på.

2. Gå till andra och beklaga sig.

I fall nummer ett så vill personen att det ska bli en förbättring.

I fall nummer två vill personen bara att andra också ska irritera sig på dig!

1 = Konstruktivt

2 = Skitsnack = destruktivt

Jag ger mig fan på att ingen har krävt av dig att ställa upp på allt detta. Så ge bara fan i att sno som en skit i en pisspotta! Om du ska göra det du gör - gör det med glädje! Om inte - ge blanka fan i det!

Jag har också hört de klaga över att "någon måste ju ställa upp". Men skärpning, du välutbildade yrkesmänniska!
Världen står inte och faller med just DIG!

Gör en lista över de aktiviteter du verkligen tycker om! Gör sedan en lista över dem som känns som en belastning. Ta bort de belastande punkterna en efter en. Den tid du frigör kan du använda till att avnjuta goda måltider, älska med din man/fru eller varför inte.... sitt i soffan med ditt/dina barn och prata. De måste inte tränas eller aktiveras varje dag i veckan. Ibland behöver de bara vara nära dig och bli kliade på ryggen.

Jag sorterar mina strumpor, mina papper, mina sopor och mina CD-skivor.
Men den viktigaste sorteringen jag gör är när jag sorterar människor.

Egentligen gör jag bara en grovsortering av människor i två olika kategorier.

Flöten är människor som håller sig själva flytande. Ibland hamnar de under vattenytan, men rätt snabbt flyter de upp igen.
Sänken är människor som drar neråt, sänker, sjunker. För att rädda sig själva brukar de leta upp flöten att koppla fast sig på. Flötet sjunker då en smula.

Ofta känner sig flötet förpliktigat att se till att sänket inte sjunker ända ner till botten. Vissa flöten är så starka att de kan dra upp ett sänke. Vissa sänken är så starka att de för alltid kan dränka ett flöte. Många flöten tycker det är viktigt att dra upp sänken, men så fort de vänder ryggen till envisas de tunga sänkena med att sjunka igen. Flötet skyndar då tillbaka för att fortsätta hålla sänket uppe igen och igen och igen och igen, och fattar inte att det självt hindras från att flyta fritt.

Så var en riktig korkskalle, vägra sjunka och se upp för sänken som vägrar lära sig flyta!

...att de som under vintern klagar över att de är trötta och att det är mörkt och kallt...

...är samma människor som på sommaren klagar på att de inte kan sova för att det är för ljust och varmt.

Blir de aldrig nöjda?