Att vara onormal
Kollektivet, samhället, alla idéer om vad som ska vara och vad som inte ska vara.
"Onormal" är FEL ORD! Det finns inte en jävel som har rätt att avgöra om en annan person är "onormal" eller inte.
Följer inte normen.... Bah!
Normen lär vara en måttstock som vettlöst inskränkta förståsigpåare har skapat för att fösa in människor i en liten låda. En låda där allt är förutsägbart och icke gränsöverskridande.
Byt ut ordet ONORMAL till OVANLIG! För OVANLIG är de allra flesta, en del mer, en del mindre. Låt människor vara som de är!
Ta en funderare, hur mycket är du påverkad av vad andra betraktar som norm? Det kan vara en hel del...
Jag satte mig ner med penna och papper och skrev ner alla livsprinciper och regler som jag ansåg mig leva efter.
Mitt skrivande pågick några veckor. Sida efter sida blev fullklottrad med principer som
"man får inte vara elak",
"man får inte såra någon",
"man ska göra sin plikt",
"man ska skicka julkort",
"man ska städa varje vecka",
"man ska vara snäll mot gamla",
"man ska inte lägga sig i"
etc. etc.
Jag tittade på alla dessa och gjorde en bedömning av dem: Är de MINA? Oftast var de inte det. De kom från föräldrar, vänner, arbetskamrater mm.
Det slutade med att jag strök varenda jäkla princip. Och sedan skulle jag skapa mina egna... Det gick mindre bra. Det blev väldigt få principer. Det blev faktiskt bara en enda princip, men jag tycker om den och jag vårdar den ömt. Den lyder VAR SANN MOT DIG SJÄLV!
Och den principen kan många gånger vara smärtsam, men den bär mig genom livet och den ger mig styrka!
Amen!
Usch ja. Hur många gånger har jag inte saht "titta på honom", eller "hur kan hon ha sådana kläder?"...Får dåligt samvete varenda gång, ändå gör jag det. Idag mer sällan än i "ungdomen".
Läste för ett par år sedan Michel Foucault´s "vansinnets historia" som beskriver precis det du diskuterar. Vad och vem sätter gränsen för vad som är normalt. Boken är ingen skönlitterär variant som man plöjer igenom, men som absolut kan funka som ett filosofiskt bollplank i ämnet.
Kram Tojjan
var sann mot dig själv, eller lyssna på dig själv, eller varför inte ta hand om dig själv? "sånt" kan jag inte öht, kan inte säga att jag är nån klippa på att bemöta och acceptera andra heller, men det är mycket lättare med andras olikheter än ens egna..
