Vänskap
Jag har nuddat vid det här ämnet tidigare, men vill gärna ta upp det igen (är nog inte sista gången heller)
En fundering som ofta dyker upp i mitt huvud är just vänskap. Vad är vänskap? Vad definierar en vän?
Här är vad jag tycker:
En vän är någon som stannar kvar när alla andra försvinner. När någon hoppar på en psykiskt står en vän vid ens sida och försvarar.
En vän är någon man kan ringa till mitt i natten och få tröst av när något jobbigt hänt. När något roligt händer ska man kunna berätta detta för någon och denne glädjs med en utan avundsjuka, det är en vän.
Äkta vänskap för mig är en trygghet att kunna vara sig själv helt och fullt med en annan människa. Att kunna blotta sina svagheter och ändå känna sig accepterad och omtyckt.
Mina erfarenheter av vad jag definierar som "äkta" vänskap är tyvärr inte så stor. Jag har haft många bekanta och många kompisar, men verkligen inte många vänner. Av alla jag känner, kan jag klassa tre av dessa som mina riktiga vänner. De jag kan känna mig bekväm med, sårbar, ärlig och trygg, med en säkerhet att de kommer vara kvar imorgon. Ärligt talat så vore jag glad och tacksam även om jag bara hade en.
Hursomhelst så har jag känslan att vänskap i dess sanna bemärkelse är sällsynt. Kanske är det därför som den uppmärksammas så mycket när den väl märks och upplevs.
Det jag försöker ha i åtanke är att man oavsett livssituation alltid ska försöka omge sig med positiv energi. Med människor som vill en väl.
Har du riktiga vänner?
Nej jag har inga riktiga vänner. min man kan nästan räknas som en "riktig" vän men jag känner inte att jag kan yla ut allt ändå, även om han klarar det mesta. jag kan inte heller säga att det bara är mina vänner som har orsakat detta, tror nog att jag har en "skuld" i det också. livet är ju upp och ner och i perioder när både arbete och händelser i mitt liv har vänt upp och ner på allt och jag har inte haft ork helt enkelt att vara social. fast å andra sidan så har ju även de vetat hur vidrigt livet har varit för mej och ändå inte funnits där.....i mitt tidigare liv så har jag alltid funnits för dessa människor, alltid varit stark och positiv, orkat höra på eländet som de har varit inne i...och visst blir man då lessen över att ingen kommer till undsättning för mej när jag behöver det. då har jag börjat tänka på det som du skriver om, att omge mej med positiv energi och då blev det tomt....
jag är en anonym typ som läser din funderingar om livet och det med välbehag.
Det är så sorgligt att läsa din kommentar. Ingen ska behöva vara så ensam som du beskriver det. Men det gör mig glad att jag kan skapa lite "välbehag" genom mina funderingar. Kul att en anonym läsare ger sig till känna :)
Det var ju naturligtvis en huvudbrydd en som kommenterade christin, jag blev lite anonym där.
Hoppas nu att det kommer fler positiva kommentarer efter mig bara, för jag måste ju erkänna mig till Christins led.... Äkta kompisar finns det inte många av i mitt liv, jag har sorterat bort alla tror jag, eller kanske blivit bortsorterad av? Det är ju en tolkningsfråga helt enkelt, när man drabbas av sjukdom, jag har ju en hyfsad del sånt i mitt liv, så blir ganska många rädda... Precis som att man skulle smittas eller något, tror tex att min epilepsi var en jättejobbig sak för många (här kan jag ha fel men ändå, tror faktiskt att många blev livrädda av vad som kan hända då
.. Inte många som varit med under anfall dock men personlighetsförändringar som kommer som ett brev på posten med såna saker är väldigt svåra att förstå om de lärde känna en sorts litentanta som helt plötslig är helt annorlunda...
Att jag haft mina depperioder har varit väldigt knepigt för dem att förstå med, jag som var en hetsig väldigt levande typ blev liten o rädd, eller kanske mer tyst och... ja, åter igen annorlunda..
De sk vännerna som försvann då var inte äkta vänner, inga jag saknar nu i efterhand men det har ju påverkat mig så till den milda grad att jag hellre är utan än tror att jag hittat någon som jag sen ändå mister, är inte bitter utan mer defensiv, jädrigt privat kan man säga..
Hittar numera underbara vänner på andra ställen, dock vill jag inte träffa dem på riktigt så feg är jag fortfarande, men jag kan ivf få ha en nästintill "äkta vänskaps"-dialog ivf, sånt räcker länge kan jag lova.
(sen finns det ju alltid en risk att jag öser ur mig för mycket hos andra, men du, du kan ju alltid blunda hihi, eller radera om du känner att jag viker ut mig för mycket?) Men jag är faktiskt ursprungligen än mer öppen även i "verkligheten", ingen som hymlar med saker o ting, lite sådär antingen eller, och min tid med ältande kring menlösa saker är verkligen förbi...åldern? (min standard-ursäkt hihi!)
nu är jag dock hjärntrött, igen, så jag ska sluta svamla iväg och avslutar att gratulera till alla er som faktiskt har riktiga vänner, det är guld värt och ta hand om dem!
