Osynlig
Jo, med osynligheten menar jag att jag inte vet nånting om människor jag möter,jobbar med eller om andra som finns runt i kring mig.
Många gånger när jag pratar med någon så kan jag skymta en viss sorg bakom orden som kommer ur dennes mun.
Försök till att låta glad och lättsam misslyckas.
Om jag går till mig själv då, jo visst är det så att jag maskerar min sinnesstämmning många gånger.
Varför vill man inte visa sin sårbarhet?
Vad kan bli fel om man är öppen och talar om att man är sorgsen,deprimerad eller nedstämd?!
Fördomar,ja kanske så är det så enkelt att man inte vill visa sig "naken" pga det. Man vill inte visa sig svag, man vill vara nån sorts övermänniska i andras ögon.
Tror kanske det är mer så idag än det va förr, idag ska vi alla vara så perfekta ,inget får fela.
Fast vi vet med alla säkerhet att det ökar i lavin fart med att skrivas ut antidepressivt till barn,hur perfekt är det?
Jag ska sluta vara osynlig, hoppas du gör det med !!
Jag tror inte heller att det är direkt farligt att låta ett barn skrika, däremot är det väldigt hjärtskärande & jag tror att man får igen det om man helt tiden låter sina barn "lufta lungorna". Och speciellt på kvällar & nattetid, trygghet byggs inte på gråta sig till sömns, det är jag övertygad om.
Ouuch.... sluta vara osynlig? Nä, kan faktiskt inte tänka mig något värre... kalla mig feg, för det är jag, men jag skulle inte fixa att "synas" eller låta mig bli "sedd" så där, man blottlägger ju så mycket av det allra viktigaste och ...hudlöst är liksom för känsligt...
Men jag tycker och tänker som dig, förstås, bara det att de/ni/du är en annan sak än mig själv... Herregud, jag har ju blivit så totalt sågad själv bara häromdagen pga ett korkat inlägg på bloggen... Snacka om att känna sig dömd och det här är ju människor som varken känner eller ens har passerat mig på gatan...
Just nu känns det som att den nivå av anonymitet som du håller här på bloggen vore den ultimata rent privat... suckar
(men då är jag ju tämligen feg och...privat också..)
Ha det bra!
